Matchreferatet som togs bort - IFK Värnamo

FÖRLUST I DEN ALLSVENSKA DEBUTEN

Det var hög anspänning bland de tillresta Värnamoborna när IFK, efter fem månaders väntan, äntligen skulle begå den allsvenska debuten. Den största av matcher i den etthundratjugoåriga IFK-historien. Upp emot femhundra supportrar hade satt sig i bilar, bussar och tåg för att inte missa denna, med Värnamo-mått, gigantiska händelse.

De gjorde vad de kunde för att höras och synas, men då de övriga dryga sextontusen höll på hemmalaget, var uppgiften grannlaga.

Stort tifo, livesångare vid inmarschen (en pompös och tråkig låt) och sol från en klarblå himmel bidrog till rejält tryck på arenan. Naturligtvis skulle de små, självklart maskerade, pojkarna elda lite också (jag har svårt att tro att det är flickor). Det hör tydligen till på stora arenor. På små arenor blir det däremot böter för klubben. Jag har svårt att förstå varför de som står med pyroteknik i händerna inte avvisas från arenan, avstängs och lagförs. Hur svårt kan det vara?

Det anrika IFK Göteborg – Änglarna - med högvis med medaljer och framgångar genom den svenska fotbollshistorien på andra planhalvan. Med legendarer som ”Svarte Filip”, Bertil ”Bebben” Johansson, Torbjörn Nilsson, Ove Kindvall, bröderna Ravelli och Glenn Strömberg, för att nämna en bråkdel av de storspelare som funnits i klubben. Sveriges mest meriterade lag, med två UEFA-cuptitlar i bagaget. Uppgiften hade kunnat vara enklare. Ett lag med spelare som gjort hundratals landskamper, såsom Marcus Berg, Oscar Wendt, Gustav Svensson och ”vår egen” Simon Thern, inte minst, i dagens laguppställning.

Nu är gamla meriter inte något man kan leva på, och de senaste åren har Blåvitt inte direkt rosat marknaden. Men allt annat än seger mot ”bonnagänget” från sydvästra Småland hade naturligtvis varit katastrof. Välkomnandet på Gamla Ullevi nådde långt ifrån upp till den nivå vi erfor i Malmö för några veckor sedan. I kioskkön före match utspann sig följande dialog:

”Är du från Värnamo?”

”Javisst”, svarade jag glatt och sanningsenligt, vilket även en synsvag lätt hade kunnat konstatera, eftersom jag var skrudad i Värnamokläder.

”Då kan du dra åt helvete!”

Jag fick inget svar på min motfråga vad jag skulle hem till honom att göra, men frambringade ändå viss munterhet i kön… Till saken hör att den något överförfriskade frågeställarens ögon var långt ifrån glasklara. Frågan är om han fick se någon match överhuvudtaget. Ett för mig obegripligt tillstånd på en fotbollsmatch.

IFK inledde nervöst, spänt och trevande och hade svårt mot den höga press som hemmalaget satte. Den första kvarten var, som väntat, en anstormning av hemmalaget. Göteborg radade upp hörnor och inlägg och just som man trodde att stormen bedarrat blev det en smärre kalabalik i straffområdet.

Och så, efter tjugotvå minuter, så dök Värnamofostrade Simon Thern (vem annars?) upp och - mycket skickligt skall erkännas – tråcklade upp en vänster i bortre hörnet, utan chans för Pilip Vaitsiakhovic i målet, på en genial klackpassning från Marcus Berg. Med sådana vänner behöver man inga fiender!

Det insläppta baklängesmålet blev dock förlösande för bortalaget och de inledningsvis så hårt åtdragna nervknutarna lossnade. Helt plötsligt började backlinjen Netinho, Robin Tihi, Victor Eriksson och Victor Larsson hitta rätt i uppspelen. William Kenndal, Eric Brendon och Abdu Magashi såg bolltrygga ut - som vanligt - på mittfältet och anfallstrion Oscar Johansson, Markus Antonsson och Wenderson lossade handbromsen och började löpa.

Bara någon minut efter göteborgsmålet hade IFK ett anfall värt ett bättre öde. Oscar Johansson sprang fri på sin högerkant, men inlägget blev för högt för Antonsson. Några minuter senare var det nära att IFK fick hjälp att kvittera. Ett inlägg från Netinho styrdes av Gustav Svensson strax utanför. Nu hade IFK en bra period med rörligt och bra passningsspel.

Med fyra minuter kvar av första halvlek hittade Eric Brendon fram till Oscar Johansson, vars inlägg sånär nådde fram till Antonsson, men en göteborgstå hann emellan. Här var det mycket nära en kvittering. Bara minuten senare fick den mycket alerte Oscar Johansson en chans till avslut, strax innanför straffområdeslinjen, på en underbar volleypassning från Netinho, men skottet strök dessvärre stolpen, strax utanför.

Underläge i halvtid kändes inte riktigt rättvist. Det var kanske lite för försiktigt inledningsvis och kanske skulle löpbollarna på Markus Antonsson kommit lite fortare än vad som var fallet. Han sprang och sprang men fick sällan bollen.

I den sextioandra matchminuten kom så målet vi väntat på. Oscar Johansson hittade Netinho på högerkanten. Hans inlägg från kortlinjen fann Abdu Magashys huvud, men nicken gick i ribban. Abdu gav sig dock inte och var snabbast i uppfattningen. Han klippte till för kung och fosterland och via ribbans underkant skrev han för alltid in sig i IFK:s historieböcker som den första allsvenska målskytten. Välförtjänt och vackert!

Dessvärre blev lyckan tämligen kortvarig. Bara fem minuter senare var Simon Thern snabb i tanke och armar. Ett kvickt inkast när IFK-spelarna vilade gav Alexander Jallow fri lejd ner mot kortlinjen och på hans inlägg stötte Marcus Berg bollen i mål från ett par meter, i ett nästan tomt målområde.

IFK gav inte upp och skapade en hel del möjligheter. Oscar Johansson hade ett bra läge med vänstern från elva meter, men halkade dessvärre i skottögonblicket och skottet blev en passning till målvakten.

Domaren hade, som ofta, en svår uppgift och det är sällan de kan stå emot publiktrycket eller rutinerade spelares ständiga gnäll på alla domslut och de ger, som regel, de större lagen fördelar. Kristoffer Carlsson var – enligt min bedömning – inget undantag från den regeln. Gustav Svenssons kapning av Magashy hade förmodligen renderat en Värnamospelare utvisning, men Carlsson nöjde sig med att visa ett gult kort. Jonas Thern belönades också med ett gult kort när han protesterade mot Carlssons felaktiga avblåsning, när en göteborgsspelare simulerade huvudskada.

Jag hade inte förväntat mig någon seger i Göteborg. Jag hade inte ens hopp om oavgjort inför matchen. Men ju mer jag hann smälta matchen under den dryga och trista hemresan, desto mer besviken kände jag mig. Vi var faktiskt ganska nära och med lite mer flyt hade vi kunnat få något med oss hem i bagaget. Det kändes nästan som en bortslarvad poäng.

Simon Thern drog sista strået i familjekampen mot pappa Jonas och han hade mycket stor del i Göteborgssegern. Men lika professionellt som han utförde sina insatser på planen, lika tråkigt och oprofessionellt var hans nedlåtande uttalande om Netinho i intervjun i pausen. Trist och onödigt!

Man ska väl inte dra alltför stora växlar av en premiärmatch, men jag har svårt att tro att Göteborg ska kunna hota Malmö FF och de andra favoriterna i toppen. Blir Göteborg ett topplag blir Värnamo också ett topplag!

Jag har aldrig hyst några varma känslor för IFK Göteborg och Jonas Thern kallade en gång deras spel för ”brottarfotboll”. Jag är benägen att hålla med honom.

Med lite distans till matchen tycker jag att IFK har all heder av sin allsvenska debut och matchen var ett stort fall framåt jämfört med genrepet mot Kalmar FF. Det allsvenska tempot klarades utan stora problem, vilket bådar gott för framtiden.

Jag tror att de flesta i laget tappade en hel del respekt för Allsvenskan och när de blir lite varmare i kläderna kommer poängen att trilla in. Gärna redan nästa måndag då IK Sirius gästar Finnvedsvallen.

Se till att du har biljett!

Text: Ola Fälth

Jag vill betona att de åsikter som framförs i referaten är mina egna och behöver nödvändigtvis inte spegla föreningens uppfattning. Inte heller kan någon annan än jag klandras för eventuella fel och brister i texten.

‍